
Text: Thore Berggren Foto: Rickard L Eriksson
På tunnelbanan, på väg till mötet med trafikförvaltningen i Stockholm, läser jag boken Bullshit Jobs, som LSE-forskaren David Graeber orsakade ett sånt himla liv med i våras. Där påstår han att var tredje anställd i Storbritannien har ett jobb som man inte själv begriper meningen med. Ett bullshit job, som Graeber kallar det. Han stödde sig på en undersökning av YouGov, där 37 procent svarat nej på frågan om man kunde ange på vilket sätt ens eget jobb bidrog till att skapa nytta för andra. Så skulle ingen på trafikförvaltningen i Stockholm svara. Att jobba där måste vara själva motsatsen till ett sånt jobb.
För tänk dig själv. Varenda dag – bokstavligen året om – är 800 000 människor beroende av att du har gjort ditt jobb för att de ska kunna göra sitt eget.
Ett mer meningsfullt jobb än så kan man väl knappast ha, tänker jag medan jag väntar i receptionen i det moderna huskomplex på Kungsholmen där trafikförvaltningen håller till.
– Nej, precis så är det, klingar Martina Wiklund från kommunikationsavdelningen på sitt vackra dalmål när hon tar emot mig. Och så förtjust som hon blir av frågan finns ingen anledning att tvivla på att hon menar vad hon säger.
När jag sedan träffar de tre medarbetare som jag ska intervjua, Maria Rosenblad, Anna Rakic och Fredrik Meurman, slår det mig att de också har sådana där lysande ögon som får dem att se så smittande entusiastiska ut.
Vad är det med den här arbetsplatsen som får människor att se ut så där?
– Just idag kan det vara för att vi fått veta att Stockholm i branschorganisationen UITP:s årliga ranking har korats till Europas bästa kollektivtrafik, säger Martina. Tvåa i världen dessutom. Det var bara Singapore som trängde sig före.
– Men nästa år, när vi ska vara värd för den stora internationella konferensen Future of Mobility, ska vi vara bäst inte bara i Europa utan i hela världen, fortsätter hon och söker bekräftelse hos sina kolleger.
Alla tre nickar instämmande.
– Vi bryr oss om varandra här, säger Maria. Jag vet att man säger så på andra arbetsplatser också, men det är ingen tvekan om att det har en helt unik innebörd hos oss. Här känner man verkligen att vi alla sitter i samma båt och ror åt samma håll. Hos oss är det inte bara en sliten klyscha. Vi håller ihop.
– Inte minst gäller det när något allvarligt inträffar och stör trafiken, fyller Martina i. Folk går upp på tå, släpper allt som kan vänta och springer från alla håll för att hjälpa till. För alla vet att det annars kan bli övermäktigt för dem i fronten.
Det är då jag påminner mig att det där
har jag sett med egna ögon. I somras när de båda pendeltågsstationerna Stockholm City och Stockholm Odenplan akut fick stängas, för att säkerheten i de nyinstallerade rulltrapporna inte längre kunde garanteras.
Detta efter ett haveri där en skadad rulltrappa tvärstoppat och skenat bakåt. Som väl var utan att någon av dem som just då stod i den kom till allvarlig skada.
Men ändå tillräckligt för att av säkerhetsskäl omedelbart stoppa samtliga rulltrappor i väntan på teknisk undersökning.
Därmed var det också nödvändigt att utrymma stationerna och stoppa trafiken. Inga pendeltåg kunde längre stanna mellan Stockholm Södra och Solna.
Att styra om till den tidigare vägen över Stockholms Central och Karlberg var inte möjligt. Den nödvändiga utrustningen i de gamla stationerna var redan borttagen.
Det är inte svårt att föreställa sig
vilka kval man kände på trafikförvaltningen inför det beslutet. Att stoppet skulle ställa till rejält elände i mängder av människors resvanor var oundvikligt. Stor irritation och en storm av kritik var det minsta man kunde vänta sig.
Men det uteblev. Resenärerna tog umbärandena med förvånansvärt tålamod. Jag var själv en av dem och minns hur behärskat lugnt allt flöt på, trots alla besvärligheter.
En betydande anledning var säkert att trafikförvaltningen visade sig personligen och hela tiden fanns på plats.
De var öppna och ärliga med vad det handlade om, som en vän till mig sa. Stod stabilt i sina gula SL-västar mitt i strömmen på stationerna. Men inte för att servera halvhjärtade ursäkter eller hurtfriska bortförklaringar. Man fick känslan att de ville visa att de brydde sig. Ville vara till hands för att dirigera och hjälpa till.
Det är väl så ett företag når världsklass, kan man förmoda.
Med drygt 20 miljarder i omsättning
och 750 medarbetare kvalar trafikförvaltningen in bland Sveriges 100 största företag. Många som jobbar där är kvalificerade specialister. Inom samhällsplanering, miljö, hållbar utveckling, infrastruktur, IT, ekonomi, juridik och affärsförvaltning bland annat.
Branschledande är man i många områden.
Inte minst IT. Få kollektivtrafikföretag i världen har så avancerat IT-stöd som SL.
Det behövs. För varje dygn ska systemen bland annat hantera mer än 2,7 miljoner trafikmeddelanden, 2,3 miljoner biljettvalideringar och mer än 300 000 signaler från olika sensorer i trafiknätet.
Varje dygn!
De är också en omvittnat bra arbetsgivare. En som uppmuntrar intern rörlighet och ser värdet av medarbetarnas kompetensutveckling. Inte enbart för att det stärker organisationens förståelse för kollektivtrafikens villkor, utan också för att det gör den ännu mer värdefull för sina kommunala samarbetspartners.
Kollektivtrafiken är helt enkelt en modern storstads blodomlopp. Dess puls.
För den som värdesätter en strategiskt utmanande miljö, med projekt där man påverkar samhällsutvecklingen och lätt kan se både betydelsen och nyttan för vanliga människor, borde det vara en idealisk arbetsplats.

Maria Rosenblad, eller Mia som hon själv säger
, sökte till KTH och blev elektroingenjör, för att hon redan i småskolan bestämt att hon inte ville ha ett jobb där man satt bakom ett skrivbord.
Däremot har hon inget emot att sitta i tunnelbanevagnar, vilket är tur eftersom det är sånt hon jobbar med numera.
Mer precist med att framtidssäkra tunnelbanevagnarna.
De nuvarande C20-vagnarna har efter drygt 15 år nått sitt kapacitetstak. De behöver renoveras och inredas för nya krav. Inte särskilt förvånande om man betänker att Stockholm har vuxit med drygt 600 000 nya invånare sedan tågen togs i drift.
– Vi måste alltså klara att göra plats för fler i tågen, säger Mia. Framför allt göra det enklare att ta sig fram i vagnarna.
De nya tågen ska ha öppen möblering.
Sittplatser längs sidorna blandas med dagens fyrsäten i bredd. Bredare gångar och fler ytor för barnvagnar och rullstolar gör plats för fler resenärer. Fria ytor i närheten av dörrarna ska medge snabbare av- och påstigning.
Och ovanpå detta också ett rejält uppgraderat kommunikationssystem.
Allt i syfte att säkra att Stockholms kollektivtrafik fortsätter hålla position i världstoppen.
– Jag har jobbat med komplicerade utvecklingsprojekt förr, säger Mia, men aldrig något så roligt som detta. Man kan prata med vem som helst i Stockholm, alla har synpunkter på hur tunnelbanevagnar borde vara inredda.
I slutet av 2019 kommer stockholmarna få se de första av de nyinredda tunnelbanetågen i drift. Sedan kommer allt fler successivt att tas i drift så att moderniseringen är helt genomförd till 2023.
Om du vill ha en förhandstitt finns projektet beskrivet på landstingets webbplats (se länk i faktarutan längre ner på sidan). Där finns även visionsbilder.

Maria Rosenblad
Ålder: 44 år
Familj: Man och tre barn
Bor: Bålsta
Längtar efter: Julen. Jag älskar allt som har med julen att göra.
När Mia säger att hon trivs
alldeles särskilt bra på trafikförvaltningen kan hon lägga en viss tyngd bakom orden.
Hon har nämligen en hel del att jämföra med.
Bland annat Saab Tech/Ericsson och Semcon där hon jobbade med presentationssystemet i JAS-planen och kunddokumentation till radiobasstationer. Samt Bombardier där hon jobbade med drivlinesystem och Sony Ericsson med mobiltelefonutveckling.
När jag frågar vad hon uppfattar som den viktigaste skillnaden mellan det hon gjort tidigare och det hon gör nu, börjar hon med att tala om vad som inte skiljer.
– Man skulle kunna tro att mina tidigare jobb innehöll större teknisk komplexitet. Att det skulle vara svårare att jobba med JAS-plan än med tunnelbanevagnar. Men så är det inte. Alla mina uppdrag har handlat om att anpassa teknik för att fungera så bra som möjligt ihop med människor. Det är det jag gör nu också.
Det är organisationen som är
annorlunda, menar hon. Gränserna färre, takhöjden högre, möjligheterna friare och avstånden mellan människor kortare.
– Vi pratar naturligt med varandra även om mjuka saker. Tilliten mellan människor är hög. Ingen har problem att vara sig själv, eller rädd för att bli uppfattad som mindre pålitlig om man signalerar att man tycker att något är svårt och gärna vill ha hjälp.
– Mina tidigare arbetsplatser var starkt mansdominerande och präglade av en ganska grabbig atmosfär. Här är det väsentligt mer jämställt. Jag tror faktiskt att vi ligger väldigt nära 50/50 i könsfördelning och i ledarskapet kanske rent av har en viss kvinnlig övervikt.
– Det kanske är larvigt att fästa vikt vid sånt, men jag kan inte hjälpa att jag gör det. Det påverkar en organisation i alla led. Ända ut i fronten.
– Vi har också mycket bra chefer. Eftersom vi finns i en publikt intressant och politiskt styrd verksamhet får våra högsta chefer rätt ofta uttala sig i medier. Jag brukar bli stolt när jag ser dem i TV. För att de är så proffsiga.
För Fredrik Meurmans del tog det
som gör att han upplever trafikförvaltningen som precis rätt plats i livet sin början redan i pojkrummet i Bagarmossen.
Han hade fått ett teleskop av sina föräldrar. Vid det satt han kväll efter kväll och utforskade månen och rymdens planeter.
Det var dit hans tankar tog sig.
Helikopterperspektivet.
Utforska och kartlägga de stora sammanhangen. Måla med den breda penseln. Rita de långa linjerna.
På den tiden trodde han att vägen dit var att bli astronaut. Men senare i livet begrep han att bara man bara tog det hela lite mindre bokstavligt fanns det fler möjligheter.
2014 blev han klar med sin civilingenjörsutbildning på KTH. Med master i strategisk stads- och regionalplanering.
Lägg märke till det. Strategisk.
Och regional. Inte lokal.
Intresset för de övergripande perspektiven hade inte lämnat honom.
Hans tankevärld fanns alltjämt kvar i helikoptern.
Han vill lösa problem som berör
och påverkar många. Och gärna infrastruktur. Eftersom det är där allt grundläggs och startar.

Fredrik Meurman
Ålder: 30 år
Familj: Singel
Bor: Södermalm
Längtar efter: Dyksemester
Mot den bakgrunden är det knappast förvånande att man numera hittar honom mitt i Stockholmsregionens strategiskt hetaste infrastrukturprojekt.
Vi talar om Stockholmsförhandlingen. Den politiska överenskommelse mellan staten, landstinget och fyra Stockholmskommuner som lägger grund för hela regionens framtid.
Fredrik har hand om det som berör Nacka och Värmdö kommuner, vilket sannerligen inte är lite.
Just där har överenskommelsen förutsättning att skapa särskilt bra villkor för dem som ska bo, jobba och plugga i 2030-talets Nacka och Gustavsberg, som han uttrycker det.
Bland annat genom att tunnelbanans blå linje förlängs från nuvarande slutstation i Kungsträdgården till en ny i Nacka centrum. I gengäld har kommunen lovat att bygga 13 500 nya bostäder i anslutning till sträckningen och stationen.
– Jag gillar att befinna mig där målet är långsiktigt men ändå fullt av lösa trådar och ständigt uppkastade bollar, säger han. Det får honom att känna sig som en spindel i ett nätbygge tillsammans med lokala stadsplanerare, byggföretag och näringslivsföreträdare.
Att den tid är förbi då man först
byggde husen och sedan fixade trafiklösningar så gott det gick, har Stockholmsförhandlingen gjort tydligare än någonsin. Idag är det trafikstråkens lägen som bildar grund för var människor kan bo och jobba.
Så även om inflyttningarna i framtidens bostäder och lokaler är avlägsna, är det ändå redan idag fullt möjligt att sluta sig till var de kommer att finnas.
Till exempel gropen där Slussen tidigare fanns. Där ska inte bara en ny knutpunkt mellan Södermalm och Gamla Stan byggas, utan även en terminal för den moderniserade busstrafiken österut mot Värmdölandet.
Terminalen ska ligga insprängd i Katarinaberget. Rakt under kommer den nya tunnelbanelinjen att dras, med nya stationer i bland annat Sofia och Hammarby Sjöstad innan den når sin slutpunkt i Nacka.
Ännu längre fram i tiden planeras ett liknande bygge vid Gullmarsplan. Tänkt att bli hubb för en planerad tvärlinje mellan Orminge i sydost och Kungens Kurva i sydväst.
Trafikförvaltningen är den mest
inspirerande arbetsplats en samhällsplanerare kan ha, menar Fredrik.
– Att jobba med kollektivtrafik är väldigt utvecklande för att den har så stor inverkan på människors liv. Särskilt i en politisk organisation där man får delta i processerna som sakkunnig rådgivare direkt till beslutsfattarna.
– Som nyutbildad sätter man stort värde på att ha seniora kolleger att lära sig av. Vilket underlättas av att det finns system för utbildning- och kompetensutveckling, som fångar upp och leder en vidare.
När han deltar i olika mässor för att stimulera studenter att intressera sig för kollektivtrafiken, händer det ibland att man tror att en landstingskommunal förvaltning innebär att det mesta går trögt och långsamt.
Det är fel, menar han.
Trots eller kanske just på grund av att man jobbar med så långsiktiga frågor, måste man vara beredd på snabba förändringar. Ständigt arbeta processorienterat i ett spännande pussel av strategier. Det skulle inte fungera annars, menar Fredrik.

Anna Rakic
Ålder: 32 år
Familj: Sambo
Bor: Vid Karlaplan
Längtar efter: Värme. Jag gillar inte när det är kallt.
När Anna Rakic var på intervju
för anställning och fick frågan vad hon kunde om fastighetsjuridik, svarade hon att det inte var mycket mer än det hon hade lärt sig i styrelsen i sin bostadsrättsförening.
Efter det fick hon sitt första jobb som fastighetsjurist.
När hon sedan sökte sig till trafikförvaltningen frågade man hur mycket hon kunde om kollektivtrafik.
Återigen svarade hon fullt ärligt att det inte var så mycket mer än det man får av att ha ett SL Accesskort.
– Jag såg det som en jättestor, tekniskt komplicerad utmaning, säger hon. Jobba med något som jag aldrig jobbat med tidigare. Men vadå? Jag kan lära mig allt!
Det säger en del om Anna. Hon är övertygande.
Grundläggande juristexamen fick hon
på Uppsala universitet. Ovanpå det har hon byggt vidare med utbytesår i USA samt fastighet och finans på KTH. Men precis som hon säger – det mesta som hon kan har hon lärt sig genom att utmana sig själv.
Trafikförvaltningen är ett bara ställe att göra det på, menar hon. Kollektivtrafik är ett otroligt spännande arbetsfält för en fastighetsjurist.
– Jag har lärt mig enormt mycket om fastighetsbildning som fastighetsstrateg här, säger hon.
Det hänger samman med själva förutsättningarna.
Fordon som, i alla fall när det handlar om spårbunden trafik, tar sig fram på områden som är unikt anpassade och utrustade för ändamålet. På banvallar, genom tunnlar och över broar.
Tidigare var en fastighet enbart
definierad som en horisontellt avgränsad del av jordytan. Men 2003 ändrades lagen och gjorde det möjligt att även bilda fastigheter avgränsade vertikalt. Uppåt och nedåt. Att en ny fastighet alltså kan bildas även ovanför eller under en redan existerande.
Eftersom tunnelbanenätet byggdes före den lagändringen fanns på den tiden inte möjligheten att göra de underjordiska tunnlarna och stationerna till egna fastigheter. I stället fick behoven att anlägga spår och stationer under andra fastigheter, regleras med andra upplåtelseformer. Främst servitut och exproprierade nyttjanderätter.
I de delar av nätet som nu ska byggas, Blå linjens beslutade förlängning till exempel, öppnas dock möjligheten att bilda en 3D-fastighet om det är befogat.
Ett annat exempel är den nya bussterminal som byggs inne i Katarinaberget, under de bostadsrättsföreningar som äger fastigheterna ovanför.

Till denna värld kom Anna som hon
själv uttrycker det inhalkande på ett bananskal. Det är hon fortfarande glad för.
– Trafikförvaltningen är den mest spännande arbetsplats jag någonsin tillhört, säger hon. Här känner man sig som deltagare i ett team och är härligt befriad från stela eller inrutade arbetsformer.
– Som jurist har man förvisso en bestämd expertroll i detta. Men det är samtidigt tydligt att man är med och smörjer ett större system. Att skapa en kollektivtrafik som underlättar livet för många människor.
– Det är så mäktigt det vi gör, brister hon ut. Den tjänst vi levererar på marknaden – att hjälpa människor att komma i kontakt med varandra – är ju så himla stor! Det är verkligen smittande. Alla är så målinriktade och vill väldigt mycket.
En annan sak som tilltalar henne
är att verksamheten, trots att den är tekniskt komplicerad, är relativt lätt att överblicka.
Man är ju själv inte bara medarbetare utan också daglig kund.
– Jag brukar tänka på det när jag sitter på tunnelbanan på väg hem från jobbet på kvällen. Hur hela systemet av biljettmaskiner, rulltrappor, perronger och tåg hakar i varandra och får helheten att fungera. Jag blir så himla stolt över hur professionella vi är.
När jag åter sitter på tunnelbanan, på väg tillbaka till redaktionen, låter jag David Graebers bok ligga kvar i väskan. I stället tänker jag på det Anna sa. Att hon känner sig stolt när hon sitter i produkten och ser detaljerna kroka ihop och bilda det som branschen räknar som Europas bästa. Och Martina. Som tycker att näst bäst i världen bara betyder att det finns mer kvar att göra. Det är nog så jobb ska fungera för att få ögon att lysa. Så långt bort från David Graebers bullshit job man överhuvudtaget kan komma.

Trafikförvaltningen
är del av Stockholms läns landsting. Med färdtjänsten och Spårvägsmuseet samt varumärkena SL och Waxholmsbolaget sköter man kollektivtrafiken i Stockholms län. Uppgiften att köra tågen, bussarna och båtarna upphandlas av externa trafikbolag.
Om Fredrik Meurmans projekt: Blå linjen till Nacka kan du läsa mer om här: www.nyatunnelbanan.sll.se/sv/nackasoderort
Om Maria Rosenblads projekt: Moderniserade tunnelbanevagnar kan du läsa mer om här: www.sll.se/verksamhet/kollektivtrafik/aktuella-projekt/Moderniserade-tunnelbanevagnar/
Berättelsen om SL:s världsledande: IT-system hittar du här: youtu.be/XP4UwXt-eBs