Nanette Lindblom – Fänrik

När jag messar Nettan i kassan på Willys i Strängnäs, numera fänrik Nanette Lindblom på Luftstridsskolan i Uppsala, är det förvånansvärt svårt att få till det.

Fotograf Rickard och jag vill träffa henne på hennes nya arbetsplats, men att fotografera i Garnisonen kräver tillstånd och ordinarie säkerhetschef har semester. Nanette svarar att det är inte ens värt att ansöka.

Så det får bli Karlberg i stället. Där finns Militärhögskolan, där hon gick ut i somras som färdig officer. Men just den dagen har man intag av nya kadetter och slottet är stängt. Vi får gärna komma, men stanna utanför. Vi kommer inte att bli insläppta.

Jag försöker argumentera att vi vill fota Nanette i hennes gamla studiemiljö och att det väl måste ligga i Försvarsmaktens intresse att visa hur fint det är där. Men det hjälper inte. Regler är regler.

Då får jag ett nytt mess från Nanette.

– Vilken uniform vill ni att jag har på mig när vi ses, undrar hon och skickar två bilder. Den ena i elegant högvaktsuniform, den andra i fältmässig grön kamouflage.

DUMT NOG RÅDFRÅGAR JAG INTE

Rickard, detta är ju för tusan Karlberg! Hem för svenska officersaspiranter i 225 år och landets mest legendariska kadettbaler. Ska man bli fotograferad här ska man vara proper!

Ta den eleganta, messar jag tillbaka. Men när Nanette kommer cyklande mot oss i stilig kjol, kavaj och skärmmössa, där vi står och väntar vid den magnifika trappan upp mot slottet, ser jag att Rickard blir konfunderad.

– Jag hade tänkt bilder i skogen där du jobbar med din trupp, säger han och tittar missmodigt på Nanettes klackskor och tjusiga paraduniform.

– Inga problem, säger hon. Jag har med mig den andra i ryggsäcken. Kängor och allt.

Så värdigt en svensk officer, tänker jag. Alltid att lita på. Alltid stridsberedd. Men sen kommer nästa tanke. Var ska hon byta om? Vi får ju inte komma in i huset! Men inte fasen bangar en svensk kvinnlig officer för att stå på ett ben i bara underkläderna, framför ögonen på två fullt påklädda manliga civilister, om det är det som krävs för att få på sig rätt uniform.

Det är då jag lägger märke till hennes tatuering. Och därmed, som det ska visa sig, något mycket grundläggande i hennes personlighet.

EMBRACE THE SUCK, STÅR DET UNDER

hennes ena knä. Jag har sett tillräckligt många krigsfilmer för att veta att det är amerikansk soldatslang. Översätter man uttrycket, vilket man inte bör göra eftersom en hel del av den egentliga innebörden lätt går förlorad, blir det ungefär att gilla läget.

Men samtidigt inte. Embrace betyder omfamna. Det är betydligt mer än att bara gilla. Och suck betyder sug. Som i den här boken suger. Det är mer än ett halvtaskigt läge.

Googlar man finner man, i alla fall efter visst letande, en mer användbar uttydning: Life is about controlling expectations and embracing what is revealed. If you deny the elements you don’t like, you will create suffering. But if you embrace what life brings to you, including the parts that sucks, you will grow beyond the limitations of your expectations.

Den där tatueringen fyller samma funktion för Nanette som valspråket på vapenskölden gjorde för äldre tiders officerare. En uppmaning till en själv. Ett stridsrop, om du så vill.

Ett sätt att förhålla sig till livet och de utmaningar som det ofrånkomligt för med sig.

Embrace the suck.

INFÖR SISTA TERMINEN PÅ HÖGSTADIET

flyttar Nanette och hennes mamma från Åkers Styckebruk till Strängnäs. Det är ingen lång flytt, inte ens två mil, men som varje person som har sett båda orterna vet innebär det ändå ett hav av skillnad.

SÅHÄR EFTERÅT LIGGER DET NÄRA TILL

hands att tro att det var där som embryot till Nanettes framtida militära karriär hämtade sin livskraft. Men hur det än var med den saken tog det i alla fall time-out när gymnasiet var avklarat. Då lockade möjligheten att tjäna pengar ännu mer.

Willys stormarknad hade öppnat i Strängnäs och där var hon välkommen att sitta i kassan. Men det tyckte Nanette var för påvert. Lönen var i och för sig okej. Men det enformiga kassajobbet – nej, hon ville ha något att bestämma över också. Sånt har alltid varit viktigt för henne.

Det fick hon för övrigt helt nyligen bekräftat när hon vid ett hastigt besök i hemorten stötte ihop med sin gamla lärare och fick anledning att berätta att hon just hade blivit officer i Flygvapnet.

– Det hade man kunnat räknat ut, sa han. Om det var nån i klassen som det skulle bli något riktigt ordentligt av så var det du. Vad vi än ägnade oss åt var det alltid du som tog befälet. Du var den som de andra följde.

– Jag blev jätteglad när han sa så, säger hon. Men allra mest blev jag förvånad. Jag uppfattade aldrig mig själv som någon ledargestalt i skolan.

Inte då. Annat är det nu. Vi ska strax återkomma till det. Men först tillbaka till Willys i Strängnäs.

NATURLIGTVIS ÄR DET SVÅRT ATT VETA

hur man på Willys egentligen uppfattade den kaxiga tjejen som så sturskt invände att erbjudandet behövde sockras för att bli intressant. Men det gick det i alla fall hem. Ansvarig för brödavdelningen också, kunde det va nåt? Det kunde det. Där fick hon möjlighet att träna sig i både ansvar och ledarskap. Kassan räknades varje dag. Hur mycket bröd hade sålts? Hade hon fattat rätt inköpsbeslut och valt rätt sortiment?

Jag har alltid triggats av utmaningar, säger hon. Alltid mått som bäst när jag har fått pröva mig själv och helst också omedelbart kunna läsa av resultatet. Ungefär som i skyttet. Mot måltavlan var det meningslöst att argumentera. Antingen var det träff eller ej.

Det gick bra också på Willys. Kunderna var nöjda. Chefen var nöjd. Till och med Nanette själv var nöjd. Ändå fanns det nåt som skavde. Den där militära tanken gick inte riktigt att släppa. Han som körde brödbilen med leveranserna till hennes avdelning. Hade han gjort lumpen? Det hade han. Och jodå, det fanns även tjejer i det militära. Visst gjorde det det. Det var något speciellt med den där tanken, märkte hon.

Den växte i henne.

HON VAR DRYGT 20 NÄR HON MÖNSTRADE

till militär grundutbildning vid Örlogsskolan i Karlskrona och placerades i ett logement tillsammans med sju killar. Det var för övrigt där och då som hon lärde sig att klä om framför killar. Det fanns helt enkelt inget val. Försvaret hade varken lust eller råd att lägga pengar på att bygga om lokaler, bara för att tjejer fått tillstånd att göra värnplikt på samma sätt som killar gjort i hundra år. Inga separata logement, inga särskilda tvätt- eller duschrum, inga damtoaletter.

Embrace the suck. A woman’s gotta do what a woman’s gotta do.

Jag tror att killarna hade större problem med det där än vad jag hade, säger hon nu efteråt. Men de fick vänja sig. För Nanette hade träffat ett avtal med sig själv. Skulle hon bli rimligt mottagen och trivas i det militära – då skulle hon stänga brödkassan för gott och bli officer i stället.

Resten är, som man brukar säga, historia.

Efter träningsår i Sjöinformationsbataljonen, 50 meter in i Musköberget, blev hon till slut en av 127, varav 17 tjejer, som steg in genom porten till Kadettflygeln på Karlberg. För övrigt samma port som man just idag envisas med att vägra öppna för oss.

– Blev ni tjejer som en grupp i gruppen, undrar jag.

– Nej, svarar hon bestämt. Det är det som är det fina med Militärhögskolan. Det spelar ingen roll vem man är, och allra minst om man är tjej eller kille. Det är hela tiden bara resultat som räknas.

VI ÄR MYCKET RESULTATORIENTERADE

i försvaret, säger hon. Vi måste vara det. Allt bygger på ledarskap. Varenda liten detalj är organiserad för att fungera även när saker och ting inte är som de borde vara.

– Men hade ni kul också, frågar jag för att byta spår. Jag tänker att det det måste finnas mer än bara ledarskap som hon kan prata om.

– Ja, men det var svårt i början. Tvärtemot vad många tror är Militärhögskolan en akademisk utbildning, med allt som följer med det. Det var väldigt mycket akademiska termer att lära sig. Empiri. Abstract. Operationsmetodik. Analys. Teori.

Hon nästan spottar ur sig orden. Nanette är ingen teorituggare, tänker jag. Ingen tesanalytiker.

– Fick ni även skriva uppsatser, frågar jag, men ångrar mig när jag inser risken att just den frågan kanske strör salt i gamla sår.

Dock helt i onödan visar det sig.

– Jajamen, säger hon förvånansvärt triumferande och med betydande stolthet i rösten. Min handlade om svenska kvinnors motivation att delta i internationella insatser.

Men när jag frågar vad hon tyckte var bäst är vi snabbt tillbaka igen.

– Ledarskapet, svarar hon utan att blinka. Att få utveckla mitt ledarskap. Militärhögskolan har nog landets bästa ledarskapsutbildning. Man har otroligt hög utbildningskvalitet på det området.

– Man lär känna sig själv, fortsätter hon. Lär sig vad man är bra på och vad som är ens förbättringsområden. Försvarsmakten vilar på förmågan att utveckla ledare. Behovet att utveckla sig tar aldrig slut.

DET ÄR OCKSÅ DET SOM GÖR FÖRSVARSMAKTEN

till en bra arbetsgivare, menar hon. Man tar hand om sina talanger.

Inte minst kvinnor. Hela organisationen, från toppen och nedåt, är fokuserad på att vara en arbetsplats som inte gör skillnad på män och kvinnor.

I alla fall nuförtiden, fyller hon i. Även i Försvarsmakten bidrog me-too till att rensa ut en del gammalt unket. Macho satt hårt i väggarna och sexismen var utbredd även om den höll sig under radarn.

Men ändå. För en tjej som vill lyckas och är beredd att verkligen ge allt för att göra det, finns inget bättre ställe, menar Nanette.

Särskilt Flygvapnet. Där var man först med att öppna sig för kvinnliga medarbetare och det märks fortfarande. Inga tjänster är reserverade för enbart män. Stridspilot, flottiljchef, flygvapenchef – vad du vill.

– Hur långt tror du att karriären kan bära dig?

– Så länge jag fortsätter att känna mig utmanad. Och eftersom det finns så många möjligheter i Försvarsmakten och inga andra begränsningar än dem du sätter upp själv, finns det goda skäl att tro att det kan bli långt, säger hon.

– Sveriges första kvinnliga överbefälhavare?

– Nej det är omöjligt. Det skulle ta för lång tid för mig att nå dit. Innan dess har det hänt för längesen. Jag tror att redan nästa ÖB kommer att vara en kvinna.

– Tror du?

– Vill du slå vad?

Jag väljer att avstå. Jag tänker att Nanette kan mycket väl ha rätt.

OM MILITÄRHÖGSKOLAN

Militärhögskolan på Karlberg i Solna är den militära grenen av Försvarshögskolan.

Som student kallas man kadett och får formell anställning vid något av Försvarsmaktens förband.

Officersprogrammet är treårigt. För att bli antagen måste man ha genomfört militär grundutbildning.

De tre första terminerna är teoretiska, men varvas med militära övningar för fysisk prestationsförmåga och kompetens som soldat och officer.

Gemensamma ämnen för samtliga inriktningar är krigsvetenskap, folkrätt, militärteknik, ledarskap och fysiskt stridsvärde.

Fjärde och femte terminen genomför man studier vid någon av Försvarsmaktens fack- och funktionsskolor. Det är då man specialiserar sig för den typ av militär verksamhet som man har valt i början av utbildningen.

Under sista terminen skriver man ett examensarbete. Om man vill kan man göra detta utomlands vid något av Militärhögskolans partnerlärosäten.

Under utbildningsperioden har man fri kost och logi, fria hemresor samt även en mindre dagersättning.

Mer information finns på: Försvarshögskolans webbplats fhs.se