[et_pb_section fb_built=”1″ _builder_version=”3.22″ custom_padding=”0|0px|47.4063px|0px|false|false”][et_pb_row _builder_version=”3.25″ background_size=”initial” background_position=”top_left” background_repeat=”repeat”][et_pb_column type=”4_4″ _builder_version=”3.25″ custom_padding=”|||” custom_padding__hover=”|||”][et_pb_text _builder_version=”3.27.4″ background_size=”initial” background_position=”top_left” background_repeat=”repeat”]
EN VARFÖR-MÄNNISKAS VÄG I LIVET
Text: Monica Rogstadius Foto: Jenny Hammar
Många föräldrar suckar tungt när deras små barn kommer in i frågvisåldern. Men om frågvisheten är baserad på nyfikenhet kan den leda till många spännande saker. Katarina Gospic är läkare, hjärnforskare, författare, föreläsare och en sann entreprenör. Med hennes facit i handen kan frågvishet nära nog leda hur långt som helst.
———-
Bara för att man vet vad man vill plugga och jobba med när man ska välja linje i gymnasiet så är det inte säkert att det är det man kommer jobba med längre fram i livet. För Katarina Gospic var det solklart att välja naturlinjen med inriktning på forskning när hon skulle börja på Tenstagymnasiet. Redan i årskurs 7 var det självklart att hon skulle läsa om kroppen.
— Jag har alltid varit intresserad av biologi, särskild vit biologi som är läran om människan, berättar Katarina entusiastiskt när jag äntligen får tillfälle att intervjua henne. Äntligen för att hon har varit bortrest under sommaren och frånsagt sig att bli störd under semestern. Och äntligen för att hon är en ung kvinna som ägnat nio år till att plugga tre utbildningar varav en var att disputera inom kognitiv neurovetenskap och idag är en av Sveriges mest folkkära hjärnforskare trots att hon ändå inte jobbar som läkare eller forskare. Hon måste ha något att säga om världen. Katarina pratar fort och engagerat när jag får en timmes telefonintervju med henne. Hon vet vad hon vill och vad hon tycker. Och hon vet hur hon ska nå dit hon vill. Disciplin och belöningar. Och framför allt nyfikenhet.
— Jag tror att det är just min nyfikenhet som driver mig framåt. Hela livet har jag varit frågvis. Ett av mina första minnen är när jag som liten kom på att i mitt huvud kunde jag föreställa mig en massa saker. Jag undrade var kommer allt ifrån och hur funkar mitt lilla huvud?
Likasinnade vänner
När jag gick i plugget på lågstadiet hade jag några nära väninnor som jag hade jättekul ihop med. Men vi var helt olika. Då undrade jag alltid för mig själv varför vi kunde vara så bra kompisar när vi var så olika. Jag frågar henne om kompisar betyder mycket för henne och hur hon hunnit odla relationer, när hon pluggat så intensivt och målmedvetet?
— Så klart att vänner betyder mycket, replikerar hon snabbt. Det kan ju tyckas motsägelsefullt om jag säger att det gäller att hitta likasinnade människor att ha som kamrater. En av mina bästa väninnor var livrädd för att hålla föredrag i klassen och jag älskade att göra det. Så vi var olika på många sätt, men likasinnade på andra.
När jag tog min fil mag i fysiologi hade jag massor av likasinnade kamrater. Vi pluggade, lärde oss massor om hur kroppen fungerar, tränade ihop och festade. Men vi var alla måna om att festa på ett sätt som var bra även för kroppen. Man behöver ju inte dricka sig full för att ha kul, säger hon med ett skratt.
Helt klart är att Katarina är en lika social som frågvis varför-människa. Hon berättar att vår hjärna är social och att det är helt nödvändigt för vår existens att samarbeta. Därför styr hjärnan oss till närhet och sammanhang. Det fungerar på samma sätt som cellerna som samarbetar för att tillsammans kunna bilda organ och våra kroppar, förklarar hon. Hon understryker att allt har en helhet och inget är isolerat i sig utan allt hänger ihop på något sätt.
Peppning utan krav
Hon berättar att hon växte upp i Akalla med en svensk mamma och en pappa från Kroatien. Det gjorde kanske att hon aldrig kände sig hemma någonstans. När hon läste till läkare på Karolinska kände hon sig som en ”invandrare”. Hon har känt sig ifrågasatt och ofta jobbat i motvind. Men för Katarina har det fungerat som ”fuel for the fire”. Hon refererar till Leo Razzak och Anders Carlbergs uttryck när han jobbade med Fryshuset, ”Slå dem inte på käften. Slå dem med häpnad.”
Även om hennes föräldrar alltid har peppat henne att plugga till något värdefullt har de aldrig ställt orimliga krav. Snarare blev de häpna när hon gjorde det med sådan intensitet. Hon ville till och med börja skolan ett år tidigare än hon skulle.
Möjligen kan det hänga ihop med att hon har en storebror som är fem år äldre och alltid varit intresserad av sport och dessutom är en tävlingsmänniska. Han duktig i fotboll och åkte till USA för att under flera år plugga och spela fotboll.
Sport för belöning
Kanske är det också han som triggat henne i mycket. Hon började i gympa när hon var fyra år och har sen dess ägnat sig mycket åt sport.
— Sport är bra på många sätt. För kroppen, för hjärnan och för att det förbereder en för mycket i livet, inte minst i arbetslivet. Det handlar om repetition, repetition och repetition. Om motgångar, skador, om att svettas och få mjölksyra. Men det ger stor utdelning i belöningssystemet. Tränar man lagsport får man dessutom den sociala gemenskapen i att ha andra omkring sig.
– När det gäller den sociala hjärnan har det visat sig att icke-vald ensamhet är lika farligt som att röka och dricka.
Hon förklarar att det är bara några få procent som generna står för när det gäller våra sjukdomar. Det är hur vi lever som påverkar allt. Hon berättar vidare att om man blev av med hjärtsjukdomar i USA, t.ex. genom att äta och träna rätt, skulle man spara 48 trillioner dollar, det vill säga tre gånger BNP. Därför vill hon arbeta för att förändra vår livsstil, våra mönster och vad vi omger oss av.
Tygla impulserna
Eftersom människohjärnan är subjektiv och lurar oss i fel fällor ibland behöver vi hjälpa den för att upprätthålla någon form av objektivitet. Checklistor och regler är utmärkt för detta. När hon har forskat om hjärnan och våra sätt att reagera så är det återigen varför-människan i henne som vill ha svar. Hon tycker att det finns många principer i samhället som styrs av åsikter istället för fakta och att det är viktigt att verkligen få fram vetenskap och sedan ta resultaten på allvar.
Hjärnans smartaste del sitter i frontalloben och med hjälp av den kan vi tygla oss när vi frestas att ta den snabba och kortsiktiga lösningen. Det är där vår förmåga att reglera våra impulser sitter.
Eftersom vi människor är väldigt formbara gör det att vi kan styra oss själva i rätt riktning bara vi vet hur hjärnan fungerar.
— Ett bra sätt att tygla oss är att medvetet skjuta upp reaktioner. Att skaffa sig en plan för hur vi ska hantera våra känslor, till exempel vänta med att svara på ett mejl som gör oss upprörda, kanske skriva av oss ilskan men inte skicka svaret i affekt. Ett sätt kan vara att gå ut och springa, det har jag själv gjort och gör fortfarande om jag känner mig arg och frustrerad. Då omvandlar jag den energin jag bär på till något konstruktivt. Det är ett effektivt sätt om jag känner mig missförstådd. Och det är klart att det händer. Många har gått på mig och ifrågasatt varför jag inte jobbar som läkare när jag har tagit läkarexamen, berättar hon.
Viktigt med långsiktighet
Nu är det jag som frågar henne om varför? Läkare var ju ett mål som det ligger många års studier och slit bakom.
— Jag har förstås tankar och idéer om hur jag i så fall vill jobba men idag tycks sjukvården fungera som vår 40 000 år gamla hjärna. Det vill säga att ta den snabba lösningen. Inom exempelvis psykiatrin, som allt fler hamnar
inom på grund av stress och utmattning, så tar man en quick fix -lösning. Man medicinerar patienterna istället för att ge dem terapi och jobba förebyggande med arbetsmiljön och vårt sätt att leva som samhälle, vilket långsiktigt kan bygga upp självförtroende och förmågor istället för att droga bort dem. Sjukvården lider tyvärr brist på både tid och resurser. Som på många andra håll går det kortsiktiga före det långsiktiga. Det syns tyvärr inom både akademivärlden och politiken och jag kan inte stå bakom det sättet att arbeta, säger hon.
Människan är känslostyrd
Vi tror gärna att vi styrs av förnuftet, men hur förnuftiga vi än är så styrs vi av våra känslor. Det märks inte minst när vi blir förälskade och tappar sans och balans.
Det är också det som gör att vi ofta styrs av grupptryck. Den bekräftelse vi då får ger störst belöningssignal. Det gör att vi ofta håller med om vad andra säger. Det var så det fungerade när vi människor levde på savannen. Där och då var det svårare att klara sig om man inte höll ihop gruppen. Det styr oss i mångt och mycket än idag.
— Många är rädda för att ta ansvar. Men om alla tar ansvar så löser vi många problem. Vi skulle kunna bestämma oss för att inte kriga och gemensamt ta ansvar tillsammans och skapa en bra jord och fokusera på att bygga istället för att förstöra, säger hon.
Vad har hon då för recept på lycka och framgång?
— När folk frågar mig om vad man ska göra för att bli lycklig är mitt ständiga råd att skaffa bra vänner. Vänner där inte status, prestige och hierarkier är det som är avgörande utan vänner som accepterar den man är i sig själv. Eftersom hjärnan alltid vill välja alternativ som inte innebär obehag utan belöning är det sådana vänner som gör oss glada och lyckliga. Alla som har lyckats har misslyckats innan. Man lyckas så länge man försöker. Katarina Gospic är inte bara nyfiken på varför. Hon går alltid sin egen väg. Hon är läkaren som valt bort att jobba som läkare. Hon är forskaren som valt bort att forska. Hon är tjejen som lyssnar till sin egen röst. Därför har hon nu valt att jobba med kombinationen av hjärnforskning och design, kallat neurodesign, tillsammans med inredningsdesignern och affärskompanjonen Isabelle Sjövall.
— Man måste våga prova saker. Och man måste våga lita till livet. Det öppnar dörrar till nya saker, avslutar hon med glädje i rösten.
[/et_pb_text][/et_pb_column][/et_pb_row][/et_pb_section]
5