Hampus Andersson – Bildjournalist

Text: Mari Wretström

Hampus Andersson vill berätta historier och han gör det helst genom kameralinsen. Porträttfotografering lockar inte, han är mer intresserad av att fotografera människors vardagsliv eftersom de bilderna har mer att berätta för omvärlden.

     -Jag har gjort en del porträtt, bland annat ute på företag. Det är mer pengar i det. Men det är ju inte det jag helst vill göra. Jag ser mig mer som bildjournalist än som fotograf, säger han.

Hampus började sin  studiebana på programmet för Radioproduktion i nya medier på Luleå tekniska  högskola. Planen var att han skulle arbeta som radioproducent och journalist men under studietiden började han intressera sig för foto.

(Nazis from SMR with faces to the camera.) Several of the protesters was ready for a possible attack from the nazis. Many from anti facist groups tried to beat the nazis with flags and whatever they could find.

  -Jag kände mer och mer att det var ett medie som passade mig bättre. Jag kollade mycket på bildreportage och läste böcker och så där och det slog an någonting i mig som var väldigt starkt. Då kände jag att jag ville göra det själv. 

Det finns en politisk drivkraft bakom Hampus arbete. När han kom tillbaka till Stockholm efter studietiden började han fotografera demonstrationer och kom snart in på att börja fota nazistiska och rasistiska grupper.
     -Det har jag gjort nu i snart fem år. Jag har varit på de flesta planerade demonstrationer inom det området. Från början var det skönt att ha ett ämne att hänga upp sig på, det hjälpte mig också att få jobb. Folk visste att jag brukade fota sådana grejer, och då hörde de av sig. Det är bra att ha ett speciellt ämne, och jag tycker också att det känns väldigt viktigt att berätta om.

     Hampus är delvis självlärd. Under två års tid arbetade han på egen hand innan han bestämde sig för att söka till Nordens fotoskola för att få verktyg att kunna utvecklas ännu mer. En annan anledning var att när man jobbar på egen hand är det ganska svårt att komma in.

     -Jag ringde mycket till olika tidningar men jag fattade ganska snabbt att branschen inte riktigt längre funkar som den gjorde förut. Att man kunde ringa och få ett jobb eller få komma in för ett sommarvikariat. Det är inte lika lätt nu, och jag kände att om jag ska få en massa kontakter så måste jag nog plugga.    

     Nordens fotoskola är välrenommerad i fotograf- och journalistkretsar men inledningsvis ifrågasatte Hampus om han verkligen var på rätt ställe. Trots att den treåriga kursen heter Fotograf och bildjournalist kände han sig ensam om att ha journalistiska ambitioner. Varken bland medstudenter eller lärare kände han att det fanns någon som drog åt samma håll.
     -Jag kanske begärde för mycket. Eftersom jag redan hade journalistisk utbildning från studierna  till radioproducent och eftersom jag hade nischat in mig på den typen av fotografering ville jag ju utvecklas inom det. Jag ville ha allt det på en gång. Såhär i efterhand var det nog bra att vi ville olika saker. Dels skulle vi inte konkurrera om samma jobb, och dels så har man mycket att lära också av de som håller på med andra typer av fotografering. Visst är det bra att vara smal i det man gör, men när det gäller utbildningen så är det bra att få lite mer perspektiv, säger han.

Trots de inledande tveksamheterna säger Hampus att utbildningsåren blev bättre än förväntat.   Utbildningen håller hög standard, och såväl föreläsare som lärare är engagerade vilket smittar av sig på studenterna. Studieåren har också gett de önskade kontakter i branschen som Hampus saknade när han först försökte slå sig fram på egen hand.

    Att utvecklas inom den journalistiska bildkonsten fick Hampus möjlighet till under det sista  studieårets praktik. Han säger att den  långa praktiken var en av anledningarna till att han valde att  söka till Nordens fotoskola. Skolan har ett antal praktikplatser knutna till sig, som sen fördelas mellan studenterna. Hampus hade tur och hamnade på två ställen där han gärna ville vara. Den första praktikterminen gjorde han på Dagens Nyheter och den andra på Dagens industri.
     -Det var en bra kombination av praktikplatser, DN som är lite större och den mindre redaktionen på Dagens industri. Det var särskilt kul att vara på DN, eftersom jag tycker att de gör bra grejer. DN var faktiskt en  stor anledning till att jag själv började fotografera. Där fick jag göra ganska mycket politiska inslag, bland annat var jag i Polen när antiabortlagförslaget kom. På Dagens industri var det väldigt högt tempo och jag fick prova på mycket olika saker. Att det är så mycket praktik är värt  väldigt mycket, både erfarenhetsmässigt och för att man får möjlighet att knyta kontakter inför framtiden. 

Den kvinnliga personalen på kadettskolan blir ljudligt överraskade när kadetterna hälsar på sitt befäl.

Det politiska var närvarande också i Hampus examensarbete. Han spenderade tre veckor i Donetsk i Ukraina för att försöka komma bakom nyhetsrubrikernas rapporteringar om kriget.

     -Nu rapporteras det väl inte jättemycket härifrån, men det som skrivs är ju ofta ganska enkelspårigt. Även om det pågår en konflikt så pågår den ju samtidigt som människors vardag. Människor lever här, och deras liv fortsätter ju även om kriget är närvarande. Det var det jag ville skildra, hur människor lever sida vid sida med en sådan konflikt. Min första tanke var att jag skulle bo några veckor hos en familj i området, men det var svårt att få till. Nu reste jag istället runt, tillsammans med en medhjälpare som kunde tolka. Jag försökte få stanna över hos folk, för att kunna ta bilder under hela deras dag men de flesta var rädda för att få problem med polisen och så. Det hände ofta att jag stämde träff med någon som sedan ställde in i sista sekund. 

Den  självutnämnda folkrepubliken Donetsk erkänns varken av Sverige eller av andra EU-länder och för att Hampus skulle få möjlighet att arbeta där krävdes myndigheternas tillstånd. De godkände också vilka platser Hampus fick besöka. Trots detta bjöd resan på en oväntad överraskning.

     -Jag  blev gripen en gång, vid frontlinjen. De tog mitt pass och vi fick stanna där i ett par  timmar innan vi blev körda till en militärbas inne i stan. Men det gick bra ändå, de raderade alla mina bilder och sen fick vi gå. Men det var jobbigt de där timmarna när jag inte visste vad som skulle hända. Man är i en oerkänd republik och så kommer det soldater som luktar lite sprit och tar ens pass, det blir ju problem.   

Utöver en spännande erfarenhet och en arrestering har Hampus en hel del annat att sätta  på CV’t efter resan till Donetsk. Senaste året har han fått tre stipendier med fina vitsord. Han beröms för sin drivkraft att utmana bildspråket samt för sin förmåga att på ett estetiskt sätt skildra vardagssituationer. Bilderna från Donetsk tog sig också hela vägen till Fotografiskas höstsalong.
     -Jag fick söka dit, det var drygt 2000 sökande och vi var 31 som kom med. Vi var dessutom flera stycken med anknytning till Nordens fotoskola som fick möjlighet att ställa ut då så det var jättekul, säger han.

Framöver väntar en del frilansjobb för Dagens industri och Hampus har precis landat ett vikariat som fotograf för Vice i Sverige. Dessutom kommer en av hans bilder snart att synas i fotoboken Last night in Sweden, ett svar på Donald Trumps ökända uttalande i slutet av februari.

     -Annars är ju drömmen att någon skulle ge en massor av pengar så man skulle kunna resa runt i typ ett år, bara hitta spännande historier och skildra dem. Från början tänkte jag att jag ville resa ut i världen, men det finns så himla mycket spännande berättelser här i Sverige som behöver berättas. Så det är väl det som ligger närmast till hands just nu.