Elin Liljero Eriksson - "Så påverkas vi av att bara umgås digitalt" - WeStudents

Hur påverkas våra relationer av att umgås alltmer digitalt? I spåren av pandemin är Elin Liljero Erikssons undersökande bok om just detta än mer relevant. Här berättar hon om sin personliga resa till att bli journalist, författare och insikten om vikten av äkta möten.

Foto: Rickard L Eriksson Text: Elin Liljero Eriksson Tack till: Vår Gård Saltsjöbaden

Det var i slutet av gymnasietiden som jag insåg att det faktiskt fanns en yrkesriktning som kunde passa just mig. Jag hade drömt om mycket: att bli forskare, lärare, jurist, till och med artist. Men inget hade känts givet – tills min svensklärare efter en lektion plötsligt sådde första fröet: ”Elin, jag tycker du ska fundera på hur du skulle kunna använda din nyfikenhet, ditt sätt att urskilja och sätta ord på tankar”. Utan att jag egentligen hade tänkt färdigt sökte jag och lyckades få en av de då tolv åtråvärda platserna till journalistutbildningen med inriktning på skrivande på Kaggeholms folkhögskola. Men det var inte förrän jag gjorde min allra första riktiga intervju strax innan examen som jag verkligen insåg att jag hade gjort rätt yrkesval.

Året var 2002 och Håkan Hellström var namnet på allas läppar. Min kompis mamma, som jobbade med Håkan, hade overkligt nog ordnat en intervjutid åt mig med honom för den totalt anonyma lokalnättidning mina studiekamrater och jag drev under utbildningen.

Jag glömmer aldrig mina skakiga steg mot Nalen i Stockholm den där eftermiddagen. Håkan skulle ha konsert samma kväll och intervjun skulle ske bara några timmar innan. Jag höll hårt om väskan där jag lagt ner en inspelningsapparat jag fått låna av en kompis som inte gett upp sina artistdrömmar och en lång lista av förberedda frågor. Nervositeten var så pass påtaglig att jag hade svårt att föreställa mig hur jag ens skulle kunna få fram ett ord.

Så satte vi oss vid ett bord, jag mittemot Håkan. Jag slog upp sidan med mina handskrivna frågor i anteckningsboken och läste den första av dem. Han svarade kort, men vänligt. Jag ställde nästa fråga, och nästa. Om mötet var stelt? Famlande? Det är bara förnamnet. Det var så pass krystat att jag skulle kunnat offra mitt dyrbara studielån för att försvinna därifrån.

Efter tio evighetslånga minuter av lika tragglande som trevande konversation hade en så pass märkbar desperation skapats i mig att jag behövde göra något. För det var väl inte så här en intervju till ett personporträtt skulle vara? Plötsligt såg jag mig själv knöla ihop frågepappret till en boll under bordet. Jag tänkte att jag struntar i frågorna. Det fick bära eller brista. Jag visste ju vad jag var nyfiken på och vad jag ville fråga. Sakta började stelheten mjukas upp och snart upplevde jag, och förmodligen Håkan likaså, hur det ansträngda mötet började förvandlas till ett växande samtal där tid och rum tynade bort, där både skratt och en och annan tår fälldes av ren naturlighet.

När jag en dryg timme senare promenerade på Regeringsgatan var jag omtumlad. Inte primärt för att jag mött Håkan Hellström, utan för det magiska som kan ske när man verkligen bestämmer sig för att försöka uppleva en annan människa fullt ut. Det var då jag insåg det: jag skulle söka äkta möten med människor och skriva om det. Och det har jag gjort nu, i snart 20 år.

Min text utifrån intervjun med Håkan Hellström blev dörröppnaren till mitt första jobb, på Expressens fredagsbilaga. Därefter blev jag musikredaktör, musikrecensent och senare chefredaktör och redaktionschef för flera rikstäckande livsstilsmagasin. Tio år senare, i samband med att jag fick barn 2012, startade jag eget företag och sedan dess frilansar jag som journalist, undervisar i journalistik, håller föreläsningar och skriver böcker. I dag är jag även redaktör för ett av Svenska Dagbladets helgmagasin, som bland annat innebär att jag regelbundet gör det jag älskar mest: möter människor.

Men det senaste året har det fysiska mötet fått stå tillbaka, då coronapandemin tvingat oss till att leva mer isolerat och mötas genom digitala plattformar. Det har varit en tuff, men också utvecklande tid som gjort att digitala samtal blivit en självklar del av vår vardag. Men hur påverkas våra relationer och våra upplevelser av andra av detta distanserade sätt att mötas? Om det går lika bra att ses digitalt, vad är då poängen med att ses fysiskt? Dessa frågor kom till mig redan året före covid-19 blev en av världens mest använda akronym, närmare bestämt under en lunch med min vän Linda hösten 2018. Jag hade då precis släppt min debutbok, Underbara krångliga vänskap, som blev den första vuxna handboken i Sverige att behandla relationsformen vänskap.

I arbetet med boken hade jag insett, tack vare forskningen och initierade inom området, att gemenskap och relationer inte bara är något härligt och lyxigt i tillvaron utan något livsviktigt. Utan människor omkring oss har vi svårt att leva, utvecklas och behålla grundläggande mänskliga egenskaper, såsom empati. Det finns studier som visar att bristen på gemenskap kan ha samma negativa hälsoeffekter som att röka femton cigaretter om dagen (!). Gemenskap motverkar stress, ångest och spelar en viktig roll i kampen mot psykisk ohälsa. Men alla dessa positiva effekter kan bara uppfyllas fullt ut om relationerna som ingår i gemenskapen är sanna och på riktigt.

”Det går inte att dejta någon längre. Det känns som om jag blir swajpad lika lätt IRL som min bild på Tinder”, sa min vän Linda frustrerat medan hon snurrade upp bolognesen på gaffeln under den där lunchen. ”Man får inte ens en chans. Och jag är rädd att jag håller på att bli likadan – att jag inte har tålamod till att ge människor tid.”

”Håller vårt digitala beteende på att smitta av sig på hur vi möter varandra i ’verkligheten’?” frågade jag Linda. ”Kanske? För det är svårt att uppleva någon fullt ut om man inte ger den tid, men det är en utmaning när vi är så vana vid att ständigt klicka oss vidare.”

Hur påverkas vi av att möta varandra mellan skärmar och inte in real life? Linda och jag bestämde oss för att undersöka frågan närmare. Vi intervjuade forskare och experter, tittade på de undersökningar och den forskning som gjorts hittills, och skrev boken: Låt oss prata om att ses IRL – att uppleva varandra i en digital samtid. Vi fann bland annat att vår förmåga att känna empati för en annan människa har minskat dramatiskt de senaste 20 åren, närmare bestämt med nästan 40 procent, enligt Sherry Turkle, psykologiprofessor som forskar om relationen mellan människor och teknik på Massachusetts Institute of Technology. Hon förklarar detta hisnande ras, som främst skett det senaste decenniet, med att vi inte konverserar med människor omkring oss längre. I pandemitider är det dessvärre något vi behövt avstå mycket från, men det är viktigt att vi inte glömmer att prioritera det fysiska mötet när det väl är möjligt. För den oerhörda vikten av äkthet, som är avgörande i en djup relation, gestaltas tydligare och framför allt fullt ut när vi får använda hela vårt kommunikationsregister och har mindre tillgång till att redigera våra meningar, svepa på ett filter och stänga av med ett knapptryck om vi känner på det. Dessutom spelar vänlig beröring, som frisätter hormonet oxytocin, såsom en kram, en viktig roll när det gäller att skapa tillit, lugn och trygghet i en relation.

Ironiskt nog släpptes boken bara några månader innan pandemin slog till och vi började leva än mer utifrån våra digitala plattformar. Människan är adaptiv och vårt inbyggda behov att söka gemenskap har gjort att vi hittat nya sätt att umgås som fungerar bättre än inget alls. Men i ryggen hos mig, och förhoppningsvis hos de som hittills har läst vad vi kom fram i boken, finns både tydliga sanningar och mer analytiska ledtrådar på den frågan många vill ha svar på just nu: hur kommer vi ha förändrats när tiden av fysisk distansering är över?

Förmodligen kommer vi nog alla ha upptäckt fördelarna med att kunna flytta fysiska möten till digitala plattformar, men framför allt kommer vi nog ha insett att det fysiska mötet inte är utbytbart. Och kanske kommer vi bättre kunna värdera och prioritera de möten som är så pass värdefulla att de bör ske IRL.

Det har nu gått nästan tjugo år sedan mötet med Håkan Hellström fick mig att inse att genuina möten är nyckeln till såväl framgång som tillfredställelse i mitt yrkesliv. En sanning jag än i dag – och kanske mer än någonsin – värnar om, om det så är en intervju eller en träff med en nära vän.